Kräsen goes kostvetare?

Jag såg precis ett inslag på teven där en framgångsrik entreprenör inom bakning och matlagning berättade om sin framgångssaga och det slog mig att de ofta ser ganska lika ut, framgångssagorna. Det handlar ofta om ett tidigt minne och att man redan som barn stod med sina föräldrar eller morföräldrar i köket och skapade vilket sedan växte sig till ett större intresse.

Jag började fundera på hur kosten och intresset faktiskt startade för mig..

IMG_9503.JPG

Hur det startade?

Jag minns att jag lärde mig steka pannkakor tidigt på vår antika vedugn en kväll när strömmen hade gått. Vi bodde i ett gammalt hus mitt ute i skogen och det fanns varken grannar eller någon större väg i sikte. Otroligt utopiskt när man växte upp tyckte jag! Även om jag saknade mina vänner ibland och närheten till dem så var det en annan sorts glädje att växa upp mitt i naturen tilsammans med skog, bäckar, harar och älgar. Att ha en vedugn som fungerade när strömmen gick, vilket strömmen ofta gjorde om det åskade eller dylikt, var en del av livsstilen ute på landet – inget konstigt med det! Vi kokade även snö några gånger. ”Kul att DRICKA snö!” tyckte jag som barn, idag kan jag o andra sidan tänka att min mamma tyckte det var ganska jobbigt när vatten och el försvann och det fanns tre små barn som var törstiga. Min första lagade måltid var iallafall dessa (något brända) pannkakor en strömlös kväll och jag var mycket stolt över min bragd!

Hemma hos pappa

När jag blev något äldre och jag skulle äta middag med min pappa, hans fru och hennes två barn hemma hos dem brukade jag sitta länge med min portion mat. Så länge att alla andra i familjen hann äta upp och tröttna på att vänta på mig.. Hos pappa var man nämligen tvungen att äta sallad till maten och det ville jag absolut inte, det behövde man inte hos mamma! Det var en stor issue och jag tyckte det var jobbigt att vara hos pappa på grund av detta kring maten. Jag hade dock en lösning på problemet som jag hade arbetat fram med tiden.

När alla hade lämnat bordet (eftersom de inte orkade vänta på mig) och ofta gått en sväng ut ur köket lade jag tillbaka all sallad i skålen på bordet. Jag vägrade helst enkelt att äta den. Jag vet inte om just denna händelse faktiskt gått obemärkt förbi för min far (så om du läser det här – förlåt! Det gick liksom inte). Just sallad var en kamp för mig vid denna tidpunkt i livet och jag kunde absolut inte äta det om jag kände mig påtvingad. Jag tyckte att det var så äckligt att jag vill kräkas.

Hos pappa hade jag flera andra metoder för att göra mig av med mat som jag inte tyckte om. Det var främst under middagsbjudningar där jag inte själv kunde styra vad som hamnade på tallriken (i efterhand har jag svårt att minnas att man någonsin kunde styra det då de vuxna bestämde vad och hur mycket man borde äta). Jag brukade samla ihop det jag tyckte sämst om på tallriken i ett litet hörn och äta det jag tyckte om. Sedan fyllde jag hela munnen full med det jag inte tyckte om och låtsades gå på toaletten där jag spottade ut allt i toalettstolen och spolade ned det illa kvickt. Jag kunde även låtsas torka mig med servetten runt munnen och samtidigt spotta ut allt ”äckligt” i servetten så att det inte syntes. Nu i efterhand låter det nästan som jag hade en ätstörning som barn men jag vill minnas att jag åt ganska bra om det var någonting jag faktiskt tyckte om. Pappas köttfärssås var exempelvis den godaste! Han lagade dem med mycket köttfärs och ketchup! Passade mig perfekt. Det åt jag med god aptit!

Hemma hos mamma och mina riktiga syskon minns jag inte att det fanns en kamp med kosten. Det mesta gick nog hem där.

Jag och mina syskon

Mellanstadiet

I mellanstadiet fick  jag en allergisk utredning och fick därför olika sorters mat i skolmatsalen varje vecka. Någon vecka testade man mig för exempelvis tomater och någon annan vecka för mjölk. Det gjorde mig ingenting eftersom maten oftast var godare samt att jag fick ganska mycket uppmärksamhet av de andra barnen eftersom jag var lite utmärkande. De var nyfikna på min mat och varför den var annorlunda. Idag är det ingen unikt för skolbarn att vilja ha en annan sorts kost efter vilka livsmedel de inte tål etc men vid denna tidpunkt var det ganska ovanligt.

Jag kommer alltid minnas den lilla muslimska flickan som nyligen hade flyttat till vår by och som satt och grät i skolmatsalen eftersom mattanterna tvingade henne att äta blodkorv. Flickan grät och sa att hon inte fick äta gris för sina föräldrar varpå mattanterna skrek att det inte var griskött, bara blod från gris! Om flickan faktiskt åt blodkorven minns jag inte.

Mamma blev vegetarian

Mamma har aldrig tyckt om kött och efter att ha slutat äta kött till och från, beslutade hon sig för att bli vegetarian en gång för alla när jag gick i högstadiet. Det betydde att måltiderna justerades hemma och det infördes mer vegetariska rätter. Jag minns starkt att mamma frågade om vi skulle laga broccolisoppa någon dag och jag kunde inte tänka mig någonting värre! Det kändes som ett straff! Det slutade med att jag ofta bara smakade på maten och sedan bad om att få en macka. Det var få måltider som gick hem.

Flyttar hemifrån

Jag flyttade hemifrån tidigt eftersom jag pendlade ganska långt till min gymnasieskola och det tog på energin (man är ju trött nog som tonåring). Man fick gå upp extra tidigt och åka ganska långt för att komma hem igen. Jag flyttade andra året på gymnasiet, och ville gärna bo närmre skolan och mina kompisar framförallt.img_9107

Att flytta hemifrån var en piece of cake tyckte jag! Farmor hade lagat köttfärsbiffar och fyllt hela frysen så jag hade mat, bara att värma. Jag åt även pizza 3-4 gånger i veckan så det var faktiskt inte så mycket matlagning som pågick vid denna tid. På sin höjd kanske jag kokade potatis, men jag minns inte att jag lagade någonting mer ”avancerat” än så.

Mitt gymnasium gick igenom en ekonomisk kris mitt sista år och det innebar att skoleleverna fick sämre mat eftersom man var tvungen att dra in pengarna någonstans. Detta var dock ganska bra för mig eftersom jag tvingades äta sådant som jag kanske hade valt bort annars och lärde mig faktiskt tycka om helt nya livsmedel.

Efter gymnasiet

Efter gymnasiet lärde jag mig laga mat på riktigt. Jag började bli mer nyfiken och köpta gärna hem färdiga set där man skulle tillföra kött eller liknande. Ris och kryddor fanns i paketet. Det kändes avancerat för mig när jag lagade asiatisk köttgryta på nötkött. Det blev lite av en paradrätt som jag gärna lagade till mina kompisar. Köttfärssås kunde jag också laga.

Hel- och halvfabrikat var enkelt. Det behövdes ofta bara värmas eller stekas till. Idag vet jag knappt om man kan kalla det för att laga mat, men det är den sorts mat jag levde på ganska många år. Friterat, processad mat som gick snabbt och enkelt att värma till. Det fanns nog ingen tanke på vad som var BRA mat. Att kroppen behöver näring tror jag inte heller att jag funderade på speciellt mycket. Jag åt det som var gott, var smal och mådde bra.


När jag var i 20-års åldern började jag lägga på mig vikt. Jag åt fortfarande främst halv- och helfabrikat men även en hel del snabbmat. Och jag åt mycket! Läs gärna mer om min livsstilsförändring HÄR!

Det var först när jag började minska i vikt som jag började fundera på vad jag faktiskt stoppar i munnen. ”Vad innehåller det här?” började jag fråga mig själv. Eftersom jag hade dålig koll på vad det stod på innehållsförteckningen fick jag undersöka livsmedel efter livsmedel och vad det faktiskt innebar. Modifierad stärkelse? Stabiliseringsmedel? Antioxidantmedel? Finns det olika sorters fetter? Varav sockerarter?

Idag är det en skrämmande tanke att jag ofta åt en sockrig bar och en banan till lunch och kände mig ”duktig” som bara behövde äta så lite, eller trodde att jag skulle gå ner i vikt om jag inte åt någonting på hela dagen och ”bara” snabbmat på kvällen.

Vilken lång resa det har varit när man tänker på vart man befunnit sig under resans gång!

Korsallergi

Idag vet man (läkarna och jag) även att jag har flera korsallergier efter min pollenallergi (björkpollen) och tål inte råa morötter och rå paprika bland annat. Reaktionen när jag äter dessa livsmedel är inte att jag får utslag eller klåda utan att jag kräks. Eftersom allergenet i grönsakerna förändras vid tillagning kan jag alltså äta dem om de inte är råa. Det gör att mina pusselbitar faller mer på plats i huvudet. Jag var inte kräsen när jag satt hemma hos pappa och gömde mat i servetten, jag tålde inte maten.

Jag minns att min pappa och hans fru himlade med ögonen och var så trötta på mig som satt och nästan fick upp maten igen (jag tror faktiskt det hände någon gång också) men idag vet jag att det beror på att det var paprika på pizzan och inget annat.

Även i skolmatsalen i mellanstadiet kräktes jag när mattanterna tvingade mig att äta hela morötter. Alla andra barnen åt dem utan problem men jag kämpade i evigheter med min morot. Då trodde jag att det berodde på att jag faktiskt inte tyckte om morötter.

Vad vill jag säga med denna text?

När jag började skriva tänkte jag att jag faktiskt var ganska kräsen när jag var liten, och det kanske är delvis sant att jag faktiskt var, men jag slutade någon annanstans än vad jag hade tänkt. Summan av kardemumman är..

Det kan vara bra att man som förälder är mer uppmärksam när det kommer till barn och deras kost. Forskning visar idag att det faktiskt är gynnsamt att muta barn att äta grönsaker. Med mutning kanske många tänker att det ska vara en dessert eller liknande men det finns andra sorters mutor så som ett klistermärke som man kan samla på eller att barnet får gå till lekplatsen etc etc. När man mutar barn att äta mer grönsaker redan vid tidig ålder så utvidgar man även deras smaksinnen och det är större chans att de äter varierat i framtiden. Tänk som så att det är variationen som är viktig, inte mängden.

Slutsats

Jag tycker att det är viktigt att du som förälder tar ansvar för vad som handlas hem och serveras till dina barn. Mina föräldrar serverade inte halvfabrikat hemma så jag kan inte beskylla dem för mitt bristande intresse för kost när jag växte upp, men det talades inte heller om vad som är bra mat. ”Grönsaker är nyttigt!” fick man höra, men inte mer än så.

Idag vet vi att kroppen behöver mängder med olika näringsämnen, mineraler och antioxidanter för att fungera och må som allra bäst, samt om vi ska leva så länge som möjligt. Hur vi äter är en stor del av vårt liv och hur vi mår, och det vi stoppar i munnen kan få konsekvenser senare i livet, så börja redan när barnen är små!

Vet du inte så mycket om ämnet? – Läs på! Det är allas ansvar att ha koll och välja bra mat – både för dig och för dina barn.

Om ett barn har korsallergi

Om ett barn har en korsallergi för en grönsak eller en frukt kan vara svårt att veta såklart. Inte ens jag förstod det som barn, men att ha blivit tvingad att äta en del grönsaker har satt djupa spår i mig och det påverkar såklart vad jag väljer att äta idag, även om jag skulle kalla mig allätare idag. Om barnen tycker någonting inte smakar gott eller är allergisk kan man inte såklart inte veta, men lyssna på barnet och kom fram till vilka grönsaker som går hem istället. Starta där och utveckla därefter.

 

/Kostvetarn

Kostvetarn på Instagram och Facebook

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s